Ett avskedsbrev till Hong Kong

januari 25, 2024

Kära Hong Kong,

För snart en månad sedan lämnade jag dig. Det var den 27e december, tidigt på morgonen. Vid den tiden hade jag varit hos dig i nästan två månader. Det var iallafall exakt två månader sedan jag lämnade Sverige. När det var dags för avfärd kände jag inte så mycket. Jag var faktiskt mest trött då jag varit ute sent kvällen innan på Peel Street där jag träffat en kompis från min högstadie- och gymnasietid. Visst är det kul hur liten världen är ibland. Alldeles oavsett. Den morgonen reflekterade jag inte över att jag sa hejdå till dig. Jag såg så mycket framemot att åka till Singapore att jag glömde bort att det också var ett avslut. Trots att jag inte kände så mycket då så har saknaden av dig kommit krypande och ökat i intensitet vecka för vecka.

Det var inte kärlek vid första ögonkastet. När du och jag först träffades var jag liten, cirka 8 år. Jag har noll minne av den resan.

När du och jag träffades för andra gången, den 28e oktober 2023, var det inte heller kärlek vid andra ögonkastet. Du förstår, jag var väldigt trött. Jag hade rest i ett dygn, utan att lyckas sova någonting på flyget. Så det var faktiskt inte ditt fel. Men i ärlighetens namn så hade jag det väldigt tufft den första veckan. Återigen så beskyller jag inte dig, men jag kände mig ensam. Jag kände inte så många, jag visste inte hur jag skulle bete mig på praktiken, jag förstod inte vad det stod på menyer när jag skulle beställa mat, jag behövde ofta duscha kallt då varmvattnet inte alltid funkade på mitt boende. Jag tyckte väll lite synd om mig själv. Även om jag nu i efterhand kan erkänna att det inte var så synd om mig, då jag var i ett varmt och soligt land på ett spännande äventyr, så hoppas jag att du kan förstå min initiala reaktion. Det var första gången som jag var helt själv och så långt hemifrån.

Mina känslor för dig värmdes redan när min rumskompis Linnea anlände. Hon och jag kände inte varandra sedan innan, men hon var en liten bit av hemma som jag kunde hålla hårt i (sen råkade hon också vara väldigt rolig och trevlig, men det är irrelevant i denna fråga). Så fort Linnea kom fick jag någon att prata med om min dag. I Sverige var alla sju timmar efter, så ingen hann sluta sina jobb respektive skolor innan jag skulle lägga mig och sova. Dessutom var både Linnea och jag iväg på samma äventyr och hade liknande känslor, så vi kunde relatera till varandra. Vi tyckte också båda två om att upptäcka vad du hade att erbjuda, både när det gällde mat, natur och kultur. På det stora hela så var det väldigt skönt att inte vara iväg ensam på ett utbyte.

Men det fanns en nackdel. Det var väldigt lätt att bli bekväm och därmed inte anstränga sig för att lära känna dina studenter. Jag kan vara lite blyg ibland och det var något jag fick kämpa med när jag var hos dig. Som tur är så hamnade jag i situationer som tvingade mig att socialisera. För det första så studerade jag med dina studenter, de som gick år fem på CUHK (The Chinese University of Hong Kong). Där blev jag placerad i en grupp med åtta andra studenter som snabbt tog mig under deras vingar och hjälpte mig klara av praktiken (framförallt när de översatte kantonesiskan för mig). De var väldigt rara allihop och verkade tacksamma för mig också (men detta hade nog mest att göra med att de hävdade att handledarna var snällare och mindre stränga när jag var med).

För det andra så kom jag hem en kväll under den första veckan efter att ha varit ute i stan själv och fann att Linnea redan låg och sov. Då jag inte alls var trött och dessutom hade sovmorgon dagen efter var jag inte alls sugen på att gå och lägga mig. Jag gick då ner till boendets kommunala ytor med en bok i hopp om att det skulle vara tomt så jag kunde sätta mig där i lugn och ro. Dessvärre var det inte tomt, utan fyllt av en stor grupp som satt runt ett bord och pratade. Jag övervägde om det skulle vara oartigt av mig att gå in och sätta mig i hörnet utan att säga något, och bestämde mig tillslut för att jag iallafall kunde hälsa på dem innan jag satte mig för att läsa. Till min stora förskräckelse var de väldigt trevliga och jag blev sittande med dem i tre timmar. Dessutom kände de en annan utbytesstudent från Italien, en tjej vid namn Cecilia, som de introducerade mig för. Att jag sprang på just detta gäng vänner som framförallt bestod av läkarstudenter från de sjätte året, visade sig vara det bästa som kunde ha hänt mig. De tog med oss ut och åt traditionell kinesisk mat, och gav oss goda råd om restauranger och utflykter som vi borde testa. Ja, de blev helt enkelt våra guider. Varje vecka bjöd de med oss till deras ”fellowship meeting”. Det var nämligen så att detta var ett kristet gäng som sågs varje onsdag för att få en religös stund och hade så gjort sedan de började på läkarprogrammet tillsammans. Dessvärre var detta ingenting vi prioriterade, vilket jag idag ångrar. Delvis så är jag själv inte religös, och delvis var vi (alltså jag och Linnea) ofta ute på äventyr, även på vardagskvällarna. Vi böjd dem iallafall på svenskt glöggfika, vilket var väldigt roligt och verkade uppskattas av de allra flesta. Cecilia umgicks vi väldigt mycket med. Vi åkte till Macau ihop, käkade middag tillsammans flera gånger, besökte Happy Valley Racecourse, vandrade och besökte Sai Kung, och hade det väldigt, väldigt mysigt.

För det sista så råkade jag och Linnea hamna på en väldigt lokal nudel-restaurang under vår första helg. På detta stället pratade de ingen engelska, hade ingen meny på engelska och inte heller några bilder som kunde ge oss ledtrådar. Vi förstod alltså ingenting. Vi hamnade på mittemot två tjejer på ett bord för fyra personer. En av tjejerna såg hur vi kämpade för att kunna beställa, och förbarmade sig över oss och hjälpte oss. Hon hette Carrie och blev vår bästa vän.

Som du kanske förstått vid det här laget så blev min tid hos dig väldigt bra. Nej, den var fantastisk. Jag är så glad för att det skedde men så ledsen för att det är över. Sedan i våras har jag sett framemot mitt utbyte och nu är det helt plötsligt slut. Och värst av allt är att jag inte vet när vi kommer ses igen.

Även om en kärlek till dig växte fram under tiden vi spenderade tillsammans, så hade vi lite problem, du och jag. Och dessa problemen gällde min praktik. Det mest akuta problemet var att jag blev ganska uttråkad av att bara observera och därmed faktiskt började se framemot att jag skulle bli färdig med praktiken. Hade jag fått göra om det hade jag inte inte valt att åka på utbyte inom gynekologi och obstetrik. Delvis på grund av att jag bara fick vara en observerande student, men även för att jag redan läst en åtta veckor lång kurs i gynekologi och obstetrik i Sverige. Det var kul att lära sig det från ditt perspektiv, men jag tror att jag hade tyckt att det var roligare och mer utmanade att fördjupa sig i ett ämne som fått mindre fokus på det svenska läkarprogrammet. Sedan har vi problemen som gör att jag aldrig kommer kunna bo hos dig och jobba där. Patienterna pratar nästan uteslutande kantonesiska. Och visst, jag kan lära mig ett nytt språk, men det hade tagit tid att bli så pass duktig att jag hade kunnat konversera med patienter. Ytterligare tror jag inte att jag hade klarat av att jobba 36 timmars pass som förväntas av läkarna. Jag är orolig för de svenska nattpassen från 16 till 08 som det är. Men det största problemet är etiken. Jag hade inte klarat av att utföra en abort i vecka 24 där jag först hade behövt genomföra ”feticide” och avliva fostret med intrakardiell kaliumklorid innan jag genomförde aborten. Eller för den delen att berätta för någon med cancer att de behöver vänta i över ett år för deras operation. Just när det gäller sjukvårdssystemet så har jag kommit under fund med att det svenska systemet, trots sina egna brister, är bra mycket bättre. Något som jag är väldigt tacksam för nu när jag ska ge mig ut i arbetslivet på riktigt efter min examen, men även inför framtiden när jag själv kommer vara patient. Borta bra, men hemma bäst som man brukar säga.

Idag, när jag åter är hemma i Sverige, när jag åter behöver ha på mig min vinterjacka så fort jag ska gå ut, när mina skor blir blöta och smutsiga i tö-vädret, så kan jag uppskatta det trots allt. Jag har länge längtat bort från Sverige, men nu längtar jag hem. Du gav mig den paus jag behövde. Du lät mig njuta av din värme, din strålande sol, dina vackra landskap och häftiga städer. Du lät mig upptäcka nya maträtter, lärde mig älska att vandra, och gav mig en vardag fylld med spännande sevärdheter och upplevelser. Jag kommer alltid att vara tacksam för vår tid ihop och se tillbaka på den med värme. Det blev en känslofylld tid där jag lärde mig mycket, både om mig själv och min omvärld. Jag upplever att jag vuxit och utvecklats i min egen person. Jag är stolt över mig själv och att jag genomförde utbytet. Det var en utmaning och kändes läskigt emellanåt. Men det blev tillslut det bästa med hela utbildningen. Och nu är jag redo för nästa äventyr här hemma.

Nej, nu blev det lite för emotionellt. Det jag försöker säga med allt detta svammel är att jag tycker att alla som har möjlighet borde åka på ett utbyte. Jag tycker så klart att alla andra studenter också borde välja dig, och hoppas att de genom min blogg sett hur fantastiskt du är, Hong Kong.

Men med detta så säger jag hejdå, både till dig och till bloggen. Detta blir sista gången vi hörs på förmodligen ett ganska långt tag. Du förstår, även om du var underbar och även om jag älskat vår tid ihop, har det också gett mig blodad tand för att fortsätta att upptäcka världen. Men oroa dig inte, vi kommer att ses igen, det kan jag garantera.

Det sista jag vill säga är tack. Tack för detta utbytet. Tack till KI som gjort utbytet möjligt och varit till fantastisk hjälp när jag behövt det. Tack till CUHK som tagit emot mig. Tack till alla mina nya vänner som förgyllt min upplevelse. Tack till teamet bakom KI ambassadörerna och utbildningskommunikation som låtit mig blogga och tack till alla er som läst! Det har varit ett rent nöje.

Varma hälsningar,
Rebecca Norrbrink

BOKTIPS: A Little Life av Hanya Yanagihara. En bok som gör ont. Väldigt, väldigt ont. Varning för självskada, övergrepp och otroligt många andra hemskheter. Men det är också en väldigt vacker bok. En bok som symboliserar det vackra i det som varit.

Inledande bild: utsikten över Causeway Bay och mot Kowloon på andra sidan vattnet i en solnedgång, tagen exakt en vecka efter min ankomst i Hong Kong. Bild tagen av: Rebecca Norrbrink