Hike på japanska höjdmeter
Konichiwa vänner familj och bloggläsare!
I det här inlägget ska jag ta er tillbaka till den 10e december när Jules och jag drog på en hike till Mount Takao utanför Tokyo.
Ca 5 veckor in på utbytet var jag trött på storstadspulsen och mängden människor i världens största stad, så jag valde att efter en halvdag på narkosen, pitcha konceptet NATUR för min sambo Jules. Taggade till tusen på ny miljö, satte vi oss på tunnelbanan i 1,5 timme mot bergen.
Under utbytet har jag flera gånger fått en varningens ord från diverse handledare gällande BJÖRNAR och BJÖRNSÄSONGEN som pågick i Japan. Flera BJÖRNATTACKER hade man kunnat läsa och höra om på nyheterna. Men… i just det området som vi skulle till, fanns inga rapporter om björn ”sightings”.
Man kunde välja fler olika vägar att vandra upp för berget – vi valde den mest populära som var förvånansvärt kämpig första 25 minuterna. Alla funktionslager som jag så duktigt satt på mig fick ryka nästan med en gång.
På vägen upp för berget passerade vi flera fina tempel och utsiktsplatser med perfekt utspridda vendingmaskiner där det inmundigades alldeles för söta och artificiella drycker och snacks.
Efter drygt 1 timme var vi uppe på toppen där solen sken (otroligt fint!)
Tanken var till en början att ta en annan led på vägen ned, men vi insåg att solen snart skulle gå ned och leden var ej upplyst + bara lerväg, OCH det är BJÖRNSÄSONG –> NEJ TACK! Så det blev stolslift sista halvan ner istället. Tänk dig en skidlift utan skidor eller skyddsbygel.
Som vanligt kommentera nedan om ni har några frågor eller en tanke, oro eller önskan (eller alla tre).
Puss och Kram på er!
// Malin
Första bild: Jules och mig med en extremt blå himmel. Foto: Malin Andrée
0 kommentarer