The Grand Finale – Ett farväl till min utbytes alma mater

januari 31, 2024

och bara sådär

så är perioden om utbyten i Chile i mitt liv över. Jag kommer absolut att ta mig tillbaka till Santiago men jag kommer aldrig att kunna uppleva ett sjuksköterskeutbyte i Hospital San José med vännerna jag hade där och då… det får mig att tänka på talesättet ”time flies over us but leaves its shadow behind”. Det mesta jag kommer ihåg från utbytet är känslorna, hur jag kände i olika stunder.

En skuggas viskar av insikt

Jag gillar serien The Good Place. Där pratar de om hur en människa kan ta sig till den bästa versionen av sig själv med hjälp av en liten röst i huvudet som säger vad som är rätt och fel. Med inspiration av detta tänker jag på hur skönt det skulle ha varit att ha haft en liten röst i huvudet som gav mig försäkran, råd och tillit. Tänk om jag kunde ha hört en framtida mig viska i mitt öra:

”du kan följa med henne”

den gången jag inte visste var jag skulle äta. Det var min tredje dag i staden och jag började bli väldigt hungrig. Jag var på ett torg nära Puente Cal y Canto och kände mig utstirrad i min turistighet. När jag gick förbi de olika restaurangerna kom det fram personer med menyer och frågade vad jag ville äta. Alla ville göra reklam för sina restauranger. I början var det väldigt trevligt men det blev väldigt mycket väldigt snabbt. En kvinna med en blå meny kom fram till mig och berättade om den godaste fisken jag skulle få om jag valde hennes restaurang. I all ångest svarade jag trevligt ”jag äter inte fisk” och tänkte att jag kan köpa subway på vägen hem. Hon slutar inte ”jag har annat än fisk, vad vill du ha? Kom med!” säger hon och går mot en mörk gränd. Jag har valet att följa med eller fortsätta min plan. Med osäkerhet hängde jag med henne och jag åt den godaste lomo saltado som jag provat!

”du kan mer än du tror”

de gångerna jag blev utfrågad av handledare på praktiken och inte riktigt litade på min kunskap. Jag jämförde mig med mina medstudenter som var ivriga med att svara på frågor och verkade verkligen känna sig säkra på sin kunskap, något jag inte riktigt kände förrän frågan om pleuratappning kom. Sen dess vågade jag lita på mina kunskaper och på utbildningen jag fått hittills.

”du är inte ensam”

den gången jag kände mig som ensammast. Jag hade varit ute kvällen innan och dagen efter fanns ingenting planerat. Bara jag och mitt tak att stirra på. Jag kände inte riktigt för att prata med någon eller ringa hem, jag satt bara hemma och försökte få i mig mat och kolla på lite avslappnande filmer. Jag hade inte känt mig så ensam på utbytet och brast ut i tårar. Efter den dagen åkte jag och några kompisar till en park och hade lite picknick, på kvällen ringde jag min familj och partner och ensamhetskänslan passerade. Mina vänner på utbyte bekräftade mina känslor genom att berätta de gångerna de själva känt sig ensamma och personerna i Sverige bekräftade mina känslor genom att säga hur modig jag faktisk var att vara på utbyte. Plötsligt var jag inte så ensam längre.

För att navigera slutet av utbytet

och försöka få lite closure själv har jag gjort en moodboard för framtida utbytesstudenter. En bild säger mer än tusen ord och flera bilder har potentialen att berätta en två månaders resa och vad som väntar dig som ska på utbyte i år 😄

Jag vill avsluta med att tacka alla jag har träffat tack vare detta utbyte och alla hemma som stöttade mig och fyllde på mina batterier när de var som tommast. Det har varit otroligt roligt att skriva bloggen och råkar ni träffa på mig någon gång i framtiden don’t hesitate att komma fram och säg ett hej!! 🫶

Gracias a todos ustedes que me ayudaron en mi viaje a Santiago, nunca los olvidaré 💙