Studera utomlands

Hej allesammans! Tiden absolut flyger fram här i Nederländerna. Det är faktiskt redan den sista veckan av min praktik, det har gott så galet fort! Jag försöker mjölka ut den sista av min upplevelse och tillvaro här, och skriver dagbok och reflektioner och försöker ta in allt. Samtidigt börjar jag förbereda för hemkomst och mina sista veckor hemma i Stockholm. Det är en speciellt känsla, känner mig nästan lite tudelad när jag är kvar här men ändå måste börja tänka på livet hemma…

Jag tänkte att jag skulle dela med mig av hur en vanlig dag här ser ut! Jag har jour hela tiden för förlossningar, men på dagarna har jag schemalagd tid på mottagningen eller med hembesök. Oftast har jag hembesök tillsammans med min handledare. Oftast ses vi runt 9-halv 10-tiden på förmiddagen på kliniken för att ta en kaffe och planera våra besök. Min handledare har oftast bil då våra klienter bor relativt utspritt i staden. I bilen har de diverse väskor med material för vad vi än kan stöta på.

En dag för ett par veckor sedan såg ut såhär: Vårt första besök var hemma hos ett par nyblivna föräldrar som fått sitt första barn för ett par dagar sedan. De mår bra, men tycker deras bebis har blivit lite gul i huden. Jag och min handledare gör tillsammans en bedömning och håller med, bebisen är definitivt gul. Barnmorskorna har tyvärr ingen transcutan bilirubinmätare (som vi använder i Sverige), utan går på ockulär besiktning. När man bedömer att bebisen är onormalt gul så kan man ringa en motsvarighet till BVC som kommer hem till föräldrarna samma dag och tar ett blodprov på barnet. Om värdet är för högt rings föräldrarna upp och de får åka in med barnet till sjukhuset för vidare planering och behandling. Så det gör vi!

Nästa besök är också ett postpartum-besök. Där är samtliga välmående, bebis sover och äter normalt, har en normal kroppstemperatur och ingen avvikande färg. Mamman mår också bra, blödningen har minskat och amningen fungerar bra. Däremot är hon lite besvärad av sina stygn som hon fick efter förlossningen. Vi bedömer sutureringen i hennes säng, och ser att vävnaderna är i läkning. Eftersom att det gått över en vecka sedan förlossningen tar vi bort några av de stygnen som besvärar henne mest. Tråden är resorberbar, men om den stör kvinnan kan man avlägsna stygn efter en vecka.

När vi precis är klara med besöket ringer akuttelefonen. Det är en telefon klienter kan ringa till vid akuta besvär som inte kan vänta. Det är en gravid kvinna, i 25e gestationsveckan, och hon har fruktansvärda kramper i magen. Ingen blödning och inte heller vattenavgång vad hon vet. Vi hoppar in i bilen och åker dit. Väl där mår hon lite bättre, men har fortfarande ont i magen. Vi lyssnar av fosterljuden som är normala, och gör en vaginal undersökning. Livmodertappen är bibehållen flera centimeter och modermunnen är helt stängd – det är inte förlossning på gång. Vi tar lite mer noggrann anamnes och det framkommer att hon har lätt sveda när hon kissar. Vi gör gemensamt bedömningen att hon antagligen har en urinvägsinfektion. Vi råder henne att gå till sin vårdcentral, vilket hon gör.

Vårt sista besök för dagen är hos ett par som min handledare var med och förlöste. De hade börjat som en hemförlossning som sedan hade konverterats till en sjukhusförlossning när den födande ville ha en epidural. Oftast då tar sjukhusets barnmorskor och sjuksköterskor över vården, men min handledare stannade kvar för det var så nära födseln. Den nyblivna mamman sitter nu på sin soffa med sin son och sin partner. Hon berättar om sin förlossning för mig. Hon berättar att hon är imponerad av sin kropp, och stolt över sin egen förmåga. Hon säger att detta var en otroligt stärkande upplevelse för henne som person, och jag ser det på henne. Ett otroligt fint samtal!

Dagen avslutas tillbaka på kliniken med lite dokumentation och telefonsamtal. Vi ringer till en klient som tyvärr behövt ta beslutet avsluta graviditeten i vecka 20 på grund av en kromosomavvikelse. Vi pratar länge om förlossningen. Hon gråter lite. Min handledare frågar om hon fått hålla om sitt barn, vilket hon fått. Ett väldigt sorgligt samtal, men det kändes ändå som ett bra samtal.

Som ni märker är det högt och lågt, och väldigt stor variation mellan de olika besöken. Jag har verkligen fått lära mig otroligt mycket om bemötande, förhållningssätt och inställning till graviditet och födande. Nu ska jag njuta av de sista dagarna här! Undrar ni något? Lämna en kommentar!

Kram Ebba