Studera utomlands

Jag ligger i min säng och håller på att somna när min mobil plötsligt ringer. Även om jag varit lite på spänn och redo för att den ska ringa de senaste veckorna så hoppar jag ändå till och blir direkt pirrig. Jag ser min handledares namn på skärmen. Även om jag inte har jour med henne ikväll så har alla på kliniken lovat att ringa mig om de har en förlossning på gång med en födande som är okej med att jag är med och bistår förlossningen. Jag sätter mig upp och är nu helt klarvaken. Jag svarar. Min handledare berättar att hon är hemma hos en kvinna jag träffade förra veckan. Hon är i aktiv förlossning, och på väg in till sjukhuset. Vi bestämmer att vi ska ses där. Jag lägger på, rafsar ihop det jag i stunden tänker att jag behöver, och springer ut till busshållplatsen.

När jag kliver in i förlossningsrummet är det varmt och fuktigt. Jag hör att de håller på att fylla förlossningspoolen inne i badrummet. Jag hör vad jag antar är svordomar på ett annat språk. Jag ser att föderskans doula och partner står vid henne, de håller på att hjälpa henne från sängen till poolen. Tydligen har vattnet precis gått. ”Hon vill till poolen nu på en gång”. Absolut. Vi hjälps åt allesammans. Jag tror knappt att föderskan ens registrerat att jag är där, men det känns inte heller läge att säga något. Det är inte viktigt just nu. Just nu ska vi bara till poolen.

Jag och min handledare sätter oss åt sidan en kort stund för att samla oss lite. Vi pratar lågmält och tyst. Hon berättar kort om förlossningsstarten och önskemål, jag ställer lite frågor. Doulan har satt på musik som spelar ett mantra om att släppa kontrollen. Det är mörkt och varmt, men mysigt. Stämningen är till för föderskan, men lugnet smittar av sig på mig. Adrenalinet och pirret jag känt på vägen hit lägger sig. Jag tar av mig min tjocktröja och sätter upp håret. Jag dricker lite vatten och funderar på om jag ska äta bananen jag har med mig för att hålla energin uppe, natten är fortfarande ung. Jag hinner inte tänka klart förra jag hör hur föderskan dovt vrålar till inne från badrummet. Ett ljud jag känner igen, trots att jag inte varit med på fler än ett 20 tal förlossningar. Övergångsfasen har börjat, och jag tycker att jag hör ett uns av panik i hennes röst. Jag, min handledare och doulan går in till henne. Hon är i poolen, håller ett fast grepp om en kam för att distrahera sig från smärtan. Vi lyssnar på barnets hjärtljud, allt är bra. Doulan sätter sig tillsammans med partnern uppe vid huvudet, jag och min handledare tar plats på andra sidan poolen.

”Wow vad fort det går” hinner jag tänka innan föderskan börjar krysta. Då har jag inte varit inne på förlossningsrummet i mer än 30 minuter. Vi hämtar en spegel så vi kan se förlossningens progress. Föderskan skriker, men det gör ingenting, vi ser att det går framåt hur fint som helst. Jag undrar vad hon tänker i denna stund, när naturen och hennes kropp tar över helt. Min handledare berättar att nästa gång föderskan krystar kommer bebisen att födas. Då är det som att föderskan vaknar till. Hon tittar bak mot oss och säger att hon ska ta emot sin bebis. Självfallet ska hon göra det. Och det gör hon. Den 25e november 2024 blir hon mamma för andra gången.

När jag åker hem ett par timmar senare är jag helt varm och lycklig. En så otroligt vacker förlossning. Jag känner stor tacksamhet att jag fick vara med och se den hända. Det är så fruktansvärt häftigt att få se naturens krafter. Så häftigt att vara med när vi blir en till människa på denna jord. Så häftigt att se två personer blir föräldrar. En så fantastiskt fin förlossning, helt utan smärtlindring eller interventioner. Bara kroppen som jobbar, och alla närvarande låter den. Jag har definitivt valt rätt yrke.