Sista kapitlet för nu
Det känns helt ofattbart att skriva att min sista dag på praktiken är nu avklarad. Sex veckor som på pappret ser ut som ”klinisk placering” men som i verkligheten blev något mycket större än så. Jag minns första dagen så tydligt när jag klev in på kliniken; hur stressad jag var, hur varmt det var, hur snabbt allt gick, hur annorlunda allt kändes. Och nu står jag här med en känsla av både stolthet och tomhet för det blev mer än bara en praktik. Det blev en del av mitt liv.
Patienterna här kommer jag aldrig glömma. Amerikaner har en otrolig förmåga att öppna upp sig. Det tar två minuter och så får du veta vad de jobbar med, hur deras helg såg ut och vilken NFL lag du borde hålla på. Att nästan varenda patient som hörde att vi kom från Sverige reagerade som om vi sagt att vi har kommit från en annan planet och så får man ett helt Ted Talk tillbaka om deras släkting som varit i Europa, någon resa till Danmark på 90 talet eller så sa de:
- Teach me something in Swedish!
- How do you even survive the winter?
- So, do you guys celebrate Thanksgiving?
- Is it true that Swedish healthcare is Free? Like…for real!!
Tempot här har format mig mer än något annat. Patient in, patient ut, patient in igen. Första veckan var jag helt slut, men sen kom den där punkten där kroppen bara accepterade det. Och när det väl hände, blev allt enklare. Man lärde sig att hitta lugnet i det hektiska, att jobba snabbt men ändå tänka klart. Det är en känsla jag kommer bära med mig resten av livet.
Jag visste att Florida var varmt och att amerikaner är sociala, men visste inte hur generösa, öppna och otroligt inkluderande folk skulle vara. Här pratar folk med dig som om man känt varandra i flera år. De skrattar med dig, delar historier, öppnar upp sig på sätt som hemma hade tagit månader att komma fram till. Att lämna patienterna var mycket tuffare än jag trodde.
Jag trodde att sista dagen skulle kännas lätt men det gjorde den inte. När patienter tackar dig personligen, när de säger att man gjort skillnad, när teamet och patienterna kramar dig som om man varit där i år. Då känns det. Det blir väldigt verkligt, väldigt snabbt. Det som verkligen tog på hjärtat var att flera patienter kom fram och bad om att ta bilder med oss innan de gick. Några ville byta nummer för att hålla kontakten. Det säger något om hur starka relationer man hinner bygga, även på kort tid. Jag lämnar med en helt ny perspektiv och en tacksamhet som inte riktigt går att beskriva i ord.
Och även om praktiken är slut så känns det inte som ett avslut. Mer som en början. Det kommer fler upplevelser, fler tankar och fler bloggar för det här är en resa som fortfarande pågår.
/Mohamed
(Inledande bild: Margaritaville Hollywood Beach Resort. Foto av: Mohamed Kassem)
0 kommentarer