Allt på riktigt nu
Första veckan på kliniken är nu klar och jag kan redan säga att det här är något helt annat än hemma. Jag trodde att jag visste ungefär vad som väntade, men nej. Det är en helt ny rytm, nya rutiner och ett helt annat sätt att tänka kring patientmöten och behandling.
Jag var rätt stressad första dagen, men det gick snabbt över. Vår handledare (som också äger kliniken) och hans fru har varit otroligt hjälpsamma och stöttande. De gör verkligen allt för att vi ska känna oss trygga, hemma, hitta rätt och trivas. De tipsar om allt från lokala matställen till hur man bäst tar sig till stranden efter praktiken.
Patienterna själva har varit fantastiska och helt underbara. Så fort de hör att vi kommer från Sverige blir de glada, nyfikna och vill prata mer än de redan gör “Woww Sweden” hör man ofta. Den värmen gör det så mycket enklare att lära sig, även de dagar man är trött och hjärnan jobbar övertid för att följa med i alla olika amerikanska accents.
Ny verklighet
Om man tror att man får en mjukstart som utbytesstudent i USA, då tror man fel. Dagarna här är intensiva. Det finns ingen “lugn start” eller några auskultations dagar som hemma. Redan första dagen var vi med, instruerade patienter och assisterade behandlingar. Det är ett högt tempo men också otroligt lärorikt.
07:45 börjar dagen. Två dagar i veckan jobbar vi till 19, två dagar till 17 och en dag till 12 totalt 44 timmar. Det finns inget som heter “fika” så man jobbar på tills det finns en lucka för lunch som kan bli 20, ibland 40 minuter. Det beror helt på dagen. Patientflödet är konstant. När en är färdig, kliver nästa in. Ingen väntetid, inga långa luckor. Det är ett tempo man snabbt lär sig att hänga med i.
Adapt or Shine
Efter första veckan är jag både trött och tacksam. Det har varit mycket nytt, men också otroligt givande. Jag lär mig varje dag inte bara om fysioterapi, utan om mig själv, hur jag hanterar press och ansvar i en helt ny miljö. Det känns som jag börjar hitta min plats här. Och även om dagarna är långa, så känns de meningsfulla.
Det är fascinerande hur snabbt man anpassar sig. På bara några dagar har jag gått från nervös och osäker till att känna mig som en del av teamet. Och även om jag ibland längtar efter en svensk fikapaus, känner jag samtidigt att jag inte hade velat missa det här tempot för något annat. Nästa vecka väntar fler patienter, nya utmaningar och förhoppningsvis lite fler timmars sömn.
/Mohamed
(Inledande bild: Bild från första veckan utanför kliniken. Foto av: Mohamed Kassem)
0 kommentarer