Post-utbytesdepression fÄr en att bli poet ?
Hej dÀr!!
Nu sĂ„ hörrni, har jag kommit tillbaka hit till kalla, mörka Sverige och börjat pĂ„ min nĂ€sta kurs. Jag hann ha en helgs vila innan det var snabba ryck igen ?â? Det jag har gĂ„tt igenom dessa, nĂ€stan 3 veckor sedan jag kom hem, Ă€r nĂ„got jag vĂ€ljer att kalla âš post-utbytesdepression âš (itâs an actual thing, look it up ?).
Jag kommer pÄ mig sjÀlv
att jag scrollar igenom gamla bilder frĂ„n utbytet, i hopp om att jag ska titta upp och plötsligt vara dĂ€r igen. Jag försöker hela tiden hĂ„lla kontakten med mina kompisar frĂ„n utbytet och ha lite koll pĂ„ vad de gör för roligt nere i södra delen av globen ?. Ibland kommer det pĂ„ lĂ„tar som jag brukade lyssna pĂ„ vĂ€gen till San JosĂ© mitt nĂ€r jag Ă€r pĂ„ vĂ€g till min praktik i KU Huddinge. Det ger mig en enorm nostalgisk kĂ€nsla som fĂ„r mig att rysa av saknad och vĂ€rme. Saknad för att jag inte lĂ€ngre ser sĂ„ngare, dansare, sĂ€ljare, upptrĂ€danden pĂ„ tunnelbanan som jag brukade se dagligen. VĂ€rme för att dessa minnen Ă€r nĂ„got jag vet kommer att vara med mig livet ut. (ordet vĂ€rme kĂ€nns ironiskt att anvĂ€nda med sĂ„ mycket minusgrader hĂ€r i Sverige nu âïž).
Donât get me wrong
Jag Ă€r glad över att vara hemma i Sverige igen, att bara kunna ha mina nĂ€ra och kĂ€ra i samma tidszon Ă€r helt underbart. Skolan och undervisningen jag Ă€r van vid kĂ€nns som en mysig kram jĂ€mfört whiplashet jag fick frĂ„n kulturkrocken i Chile ?. Samtidigt kĂ€nns det som att Sverige har stĂ„tt still och jag har gĂ„tt flera mil framĂ„t. Jag kom hem med en helt annan syn pĂ„ vĂ„rden, mĂ€nniskor, mig sjĂ€lv… ja, listan Ă€r lĂ„ng.
Men över allt annat kÀnner jag att utbytet var pusselbiten som fattades i mina studier, jag Àr mer förberedd att komma ut och jobba om ett halvÄr (om examensarbetet gÄr bra sÄ att sÀga, pray for me please ??) Àn vad jag skulle ha varit utan utbytet. Jag hade aldrig kunnat fÄ denna tillfredsstÀllelse och glÀdje jag kÀnner om jag aldrig hade Äkt.
Klychigt som det lÄter
kÀnner jag att jag vill förÀndra vÀrlden, jag har fÄtt en enorm dopamindos som jag vill anvÀnda för att göra nÄgot stort. Marielan som Äkte ivÀg till Chile Àr en helt annan Mariela som kommit tillbaka. För första gÄngen kÀnner jag att jag kan göra sÄ mycket istÀllet för att bara vilja sÄ mycket. Jag har ett klarare mÄl över vad jag vill uppnÄ som yrkesperson och som individ ?
NÄvÀl, livet gÄr vidare
Livet gĂ„r vidare och meningen Ă€r att vi ska hĂ€nga med ?ïž. Ni hörde rĂ€tt, jag Mariela 26 Ă„r har löst meningen med livet efter ett 2-mĂ„naders utbyte ?. NĂ€, men det Ă€r vĂ€l det jag försöker tĂ€nka pĂ„ nĂ€r jag kĂ€nner mig nere över att vara hemma istĂ€llet för pĂ„ utbyte. Denna kĂ€nsla Ă€r sĂ„ svĂ„r att sĂ€tta i ord men mitt försök Ă€r vĂ€l:
En post-utbytesdepression kÀnns som att blÀddra i en gammal bok i lÀder med papyrusidor ? En bok som innehÄller de mest fÀrgsprakande beskrivningar av livet att du nÀstan kan höra skratten genom bladen ?. Du blir sÄ entusiasterad och vill bara veta mer av denna bok men du rÄkar blÀddra lite för snabbt och fÄr ett litet sÄr i ena fingret. SÄret svider lite men vÀrmen tar snart över den bittra kÀnslan. Du tar en liten papperstuss och trycker pÄ sÄret tills det slutar blöda och fortsÀtter blÀddra i boken, lÄngsammare denna gÄng.
Okej, med risk att bli för poetisk slutar jag mitt inlÀgg hÀr ?
Syns och hörs hörrni ?
0 kommentarer