Studera utomlands

Som tidigare utlovat kommer jag i detta inlägg beskriva mina kliniska placeringar i Italien. För er som vill veta mer ingående om respektive ställe står det beskrivet nedan, annars kan man ta del av sammanfattningen eller höra av sig till mig om det är något särskilt man vill veta!

Sammanfattning

I mars var jag på min första verksamhetsförlagda utbildning (VFU) inom primärvård som i Italien heter ”Family Medicine”. Vidare under april och maj spenderade jag drygt sju veckor på sjukhusen San Matteo och Mondino. Där gick jag placeringar inom öron-näsa-hals (ÖNH), oftalmologi och neurologi. Schemat för våra placeringar fick vi några veckor innan av den internationella handläggaren i Italien.

VFU-placeringar

• 1 vecka på vårdcentral (VC)
• 2 veckor på oftalmologi (ögon)
• 2 veckor på otorinolaryngologi (ÖNH)
• 3 veckor neurologi

Likheter

• Läkare är olika taggade på att lära ut
• Inskrivning och neurologiskt status liknar det svenska
• Patienter har möjlighet att stanna längre på sjukhuset om de vill
• Grönt är den färgen som gäller på sjukhuskläderna!
• Om man har vit läkarrock får man frågor från patienter om vägbeskrivning på sjukhuset
• Man får högsta betyg på närvarorapporten!

Skillnader

• Pappersjournaler och radiologiska undersökningar på CD-skivor!
• Egna kläder och munskydd på praktiken
• Hygienrutinerna är inte lika strikta som i Sverige
• Läkarstudenter får inte ta egna patienter på sjukhuset, men de får göra det sista året på VC
• Man har en månad placering inom respektive specialitet, dock får man inte gå praktik inom alla specialiteter
• Italienska studenter har endast muntliga examinationer under de kliniska terminerna
• Man tar inte lika stor hänsyn till patientintegriteten
• Patienter måste ge skriftlig samtycke innan blodprov tas

Primärvård – ”Family Medicine”

Min första VFU-placering var på en liten vårdcentral som ligger ca 20 min utanför Pavia med bil. Lisa och jag hade placering samtidigt vilket var väldigt smidigt eftersom det var lite oklart var, när och hur denna placering skulle genomföras. Via den Internationella Handläggaren i Pavia fick vi kontakt med en professor i Family Medicine via mail. Först kom vi överens om vilken vecka vi skulle göra placeringen och sedan bad han oss påminna honom ett par dagar innan placeringen om att vi skulle komma. När det väl var dags för placeringen och vi hade skickat iväg ett påminnelsemail fick vi först inget svar, och efter ytterligare en påminnelse till honom och ett mail till internationella handläggaren svarade han till sist på måndag morgon, alltså samma dag som vi skulle ha vår första placering. I mailet stod kontaktuppgifterna till en av läkarstudenterna som skulle skjutsa oss till vårdcentralen kl 17 den eftermiddagen.

För oss som är vana vid det svenska 8-17 tidsschemat var det såklart en chock att få höra att vi skulle börja vår placering så sent på dagen. Men det var bara att gå till den utsatta upphämtningsplatsen och hänga med på vad som väntade!

Väl på plats möttes vi av en modern vårdcentral som låg i utkanten av en liten stad som heter Bereguardo. Där mötte vi professorn som vi haft kontakt med och ytterligare tre stycken italienska läkarstudenter. Vid första anblick verkade det som att det var studenterna själva som skötte allt på vårdcentralen. De träffade nämligen patienterna själva och löste många av besöksorsakerna. Men efter ett tag förstod vi att professorn egentligen satt i en föreläsning som var kopplad till universitetet och att studenterna gick in till honom med frågor gällande patienternas vård.

Vi fick veta att studenterna gick sista terminen på läkarprogrammet och att några av dem var där för att samla patienter till sina examensarbeten. Det var totalt åtta läkarstudenter som varvade dagar med varandra och det var totalt fyra studenter per kväll. Varje pass var mellan kl 17 och 19 och ibland var de kvar ännu längre för att göra klart pappersarbetet trots att professorn hade gått. På måndagar och onsdagar hade de morgonmottagning kl 8-11. Då kom patienterna framförallt för att lämna blodprover och hämta recept. Det fanns inga sjuksköterskor på mottagningen utan allt sköttes av studenterna med stöd av professorn.

De största skillnaderna med Sverige inom primärvården

På vårdcentralen fanns två läkarrum och ett vänterum. Patienterna fick dock vänta utomhus, troligen pga covid, innan de blev inkallade. När patienterna väl hade kommit in i ett av läkarrummen hände det ofta att läkarstudenterna och professorn som sprang in och ut medan patienten berättade om sin besöksorsak. Ibland kunde det vara tre olika samtal på gång samtidigt i samma rum. Det är en väldigt stor skillnad från Sverige eftersom vi är vana vid att värna om patienternas integritet och är måna om att hålla dörren stängd till läkarrummen.

En annan sak som var väldigt annorlunda från Sverige var det faktum att patienterna hade pappersjournaler som de hade med sig till mottagningen. Vissa journalanteckningar kunde man dock komma åt via ett program på datorn, framförallt de som beskrev något slags ingrepp som patienterna hade fått på sjukhuset. De patienter som hade gjort en röntgenundersökning hade med sig ett papper med radiologens bedömning och en CD-skiva med själva undersökningen. Studenterna och professorn på mottagningen tittade dock endast på provsvaren, radiologens bedömning och lyssnade på patienternas anamnes.

Ytterligare något som skilde sig från Sverige var att patienterna fick läkemedelsreceptet utskrivet på papper. Det finns nämligen inget nationellt system för läkemedel i Italien till skillnad från Sverige där varje apotekare har tillgång till och kan se recepten.

De flesta besöksorsakerna var blodprovssvar av bland annat vitamin D-nivåer, kolesterol och blodsocker. Patienterna kom med papperskopior på svaren som studenterna och ibland professorn kikade på innan man gjorde läkemedelsförändringar. Flertal patienter kom till vårdcentralen med något som berörde någon av deras anhöriga, antingen för att den anhöriga var för gammal för att komma dit eller för att personen inte kunde. Detta är något som jag inte sett i Sverige.

I Italien hade man fortfarande strikta regler angående covid. Därmed var det fortfarande obligatoriskt att använda munskydd, mer specifikt FFP2. Liksom att man behöver ha med sig egna sjukhuskläder som jag skrev om i ett tidigare inlägg, behöver man även ha med sig egna munskydd. Eller jag hade i alla fall inte sett var man kan ta nya.

Det som underlättade vår förvirring var de hjälpsamma läkarstudenterna. Vi fick skjuts både till och från vår placering och de svarade gärna på frågor. Det verkade också som att de trivdes med varandra och med professorn trots de något kaotiska arbetsförhållandena. Professorn var också mån om att vi skulle få fika i form av espresso och italienska kakor. Han fyllde också i högsta betyg på vår närvarorapport trots att vi endast hade stått och observerat.

Otorhinolaryngologi på San Matteo

I två veckor var jag placerad på ÖNH på sjukhuset San Matteo. Innan placeringen fick jag kontakta den Internationella Handläggaren (igen haha…) för att jag inte förstod vart placeringen var. Vi hade nämligen fått en länk innan vår VFU med adresser till respektive placering, men när jag googlade på mottagningens namn fick jag upp en helt annan adress så jag visste inte vad som gällde. Hon visste inte heller var placeringen skulle vara men återkom snabbt efter att hon hade kollat upp det.

Första dagen började jag kl 8:30 på DEA, plan 5, hus A. Det var ganska dåligt skyltat så jag fick hjälp av några läkarstudenter som jag stötte på vid cykelstället och som skulle till samma våning. Väl framme anmälde jag mig hos sekreterarna som bad mig vänta i väntrummet. Efter några minuter kom det ytterligare en läkarstudent som skulle gå samma placering som mig. Strax därefter dök den ansvarige läkaren och ytterligare en läkarstudent upp. Vi fick ett schema över var vi skulle vara under vår placering. Eftersom att vi bara var tre studenter fick vi välja själva var vi ville vara. Därefter blev vi hänvisade till en föreläsningssal där vi skulle byta om och hänga av oss.

De första dagarna gick jag mycket med en av läkarstudenterna som var jättesnäll och taggad på att översätta vad läkaren och patienterna sa. Det var väldigt lyxigt att ha en privat tolk 🙂 I hus A genomfördes framförallt endoskopier och lättare interventioner som till exempel borttagning av näspolyper med hjälp av Microdebrider. I hus B fanns det flera rum som vi gick mellan. Det fanns ett rum för akuta besök som ofta bestod av olika slags infektioner, ett annat rum för undersökning med rinolaryngoskop samt undersökning av stämbanden med stroboskopi, och flera andra rum för otomikroskopi, audiometri samt undersökning av vestibularapparaten.

• 

• 

Två gånger under min placering på ÖNH gick jag ner till våning -2 för att vara med på operation. Det var rätt svårt att komma in dit eftersom att det behövdes ett passeringskort vilket vi inte har fått. Jag fick helt enkelt vänta tills någon annan av personalen skulle in dit med en patient och passade på att smita in under tiden.

Några av operationerna som jag såg var diatermi av kärl i näsan, andra var tonsillektomi, thyroidektomi och laryngektomi. Läkarstudenter fick inte assistera under någon av gångerna, men det var inte så konstigt med tanke på att det var rätt trångt vid huvudändan. En stor skillnad från Sverige var att dörrarna till operationssalen var öppna samt att undersköterskor, vissa sjuksköterskor och anestesiologer hade långärmade tröjor under bussarongen. I övrigt var hygienrutinerna på operation mer eller mindre lika den svenska sjukvården.

Oftalmologi på San Matteo

Efter påskledighet var det dags för nästa placering. Ögonmottagningen ligger i en äldre del av sjukhusområdet och består av två våningar. Nedre våningen är för mottagningsverksamhet och övre är för operationer. Det var mycket lättare att hitta hit eftersom Lisa hade varit på samma placering tidigare och kunde berätta exakt hur jag skulle hitta.

De rum som jag och de andra läkarstudenterna varvade mellan var glaukom och katarakt, retina där OCT-undersökningar genomfördes, mottagningsrummet och akutrummet. Det fanns också ett separat mottagningsrum för barn. Vi fick observera när läkarna tittade på patienternas ögon i ögonmikroskop, undersökte visus, samt tryckmätte. Ibland fick vi själva sätta oss ner och försöka hanskas med alla rattar och förstoringsglas som finns på ett ögonmikroskop. Till slut gick det!

På måndagar och onsdagar kunde man vara med på operation. Liksom under ÖNH-placeringen var det rätt svårt att komma in till operationsdelen utan kort, utan jag fick ringa på för att bli insläppt. Det var framförallt kataraktoperationer, men ibland kunde man vara med på trabekulektomier (glaukomoperationer) samt implantat av kornea. I rummet intill den stora operationssalen kunde man se intravitreala injektioner. Ibland var vi dock för många studenter på en och samma gång så vissa fick gå ner till mottagningen istället. Lisa och de andra läkarstudenterna berättade dessutom att de också fick vara med på vävnadsdonation av kornea, men jag fick aldrig möjligheten att vara med.

• 

• 

Neurologi på sjukhuset Mondino

På neurologen var jag tillsammans med en annan ERASMUS-student från Österrike. Under vår neurologiplacering var vi först en vecka på neurorehabilitation och efter det var vi på en stroke-avdelning.

På neurorehabilitations-avdelningen träffade vi patienter med olika diagnoser och olika vårdtid. Några låg inne för opitimering av Parkinson-medicinering, andra för rehabilitation efter stroke eller efter tumöroperation. Som student fick vi vara med på en gåronden. Sjuksköterskorna var inte med under gåronden. Vissa gånger gick vi tillbaka till några patienter efter ronden tillsammans med läkarna för att göra ytterligare neurologiskt status. Men när läkarna skulle sätta sig för att börja skriva i journalen efter ronden fick vi ofta gå hem eftersom att det inte fanns något för oss att göra.

När vi var på stroke var gåronderna ibland tillsammans med sjuksköterskor så det kunde bli väldigt mycket folk inne på patienternas rum. Utöver patienter med nyligen genomgången stroke fanns det också patienter som skulle utredas för epilepsi, kognitiv nedsättning etc. Placeringen på stroke-avdelningen var i stort sett lik den på neurorehabilitation. Några gånger gick jag ner till antingen Multipel Skleros (MS)-avdelningen eller tillbaka till neurorehabilitation när vi blev klara tidigt på stroke.

• 

• 

• 

• 

Något som vi hade tänkt på men inte riktigt varit förberett oss på var värmen under de sista veckorna i Italien. Dock trodde vi att det skulle vara svalare på sjukhusen vilket tyvärr inte stämde första veckan. Eftersom att vi hade privata kläder med lärarrock på var det otroligt varmt med alla dessa lager. Jag kan då inte ens föreställa mig hur det var för patienterna som var inneliggande… Men veckan efter kom luftkonditioneringen igång och då blev det mycket behagligare temperatur.

Generell upplevelse av VFU i Italien

Generellt sätt är läkarna måna om att berätta och lära studenterna om deras specifika arbetsområde. Dock är det inte alla som pratar engelska så det gäller att ha tur. Under mina två månader i Italien började jag dock snappa upp mer och mer av språket vilket gjorde att jag kunde lättare förstå vad man pratade om, men detaljerna var fortfarande rätt svåra att hänga med på. Dessutom har de helt omvända bokstäver på många förkortningar, till exempel är CRP = PCR, och de har andra förkortningar för vissa undersökningar, som CT = TAC.

Ytterligare något som jag uppskattades är att italienarna är mycket flexibla och det går alltid att lösa praktiska saker när det trasslar till sig. De flesta ställer också gärna upp och pratar engelska när de inser att man inte förstår italienska. Och man får alltid hjälp om man ber om det!

Dags att runda av…

Nu när terminen är över har det börjat bli dags för mig att avrunda mitt bloggande. Nästa inlägg blir därmed mitt sista! Tiden går fort när man har roligt helt enkelt 😀