Studera utomlands

Konichiwa familj, vänner och bloggläsare!

För lite mer än en vecka sedan landade jag i Tokyo efter 20 timmars förvånansvärt smärtfri resa, förutom lite ryggvärk, nya finnar och gasig mage. Vi hade ett kort pit-stop i Bangkok efter 11 timmar, precis så att vi hann köpa lite snacks, och sedan ytterligare 6 timmar till Tokyo. När vi ca 1 timme innan landning skulle förbereda oss för ”touchdown Japan” – tillbaka med ryggstödet och dra upp fönstergardinen (?) – möttes jag av den kanske sjukaste utsikten i hela mitt liv, Mount Fuji i solnedgång. Min sambo, Jules, och jag hade alltså råkat boka exakt rätta platser för att se detta ståtliga berg. Kanske skulle köpt en trisslott på flygplatsen? 

Den största utmaningen med resan visade sig vara att hitta rätt perrong och tåg som skulle ta oss in till centrala Tokyo. När jag försökte navigera på ett helt nytt språk, bland fler människor än man kan föreställa sig och i ett tågsystem som är alldeles för invecklat och ohämmat, förstod jag kanske för första gången i mitt liv varför orientering i skolan är en grej. Men, efter lite om och men hittade vi till slut rätt och var på väg mot vårt boende i Harajuku. 

Såhär efter en vecka börjar 15 kvm kännas helt normalt och överkomligt, men jag ska inte sticka under stolen med att jag var nervös vid första anblick. En utav veckans highlights var när vi upptäckte att spegeln hade massvis med förvaring bakom 😍 Är det ett ålderstecken när förvaring gör en exalterad? Ska jag också berätta om duschens vattentryck? 😮‍💨

Vårt område (Harajuku) har efter en veckas turistande i Tokyo visat sig vara vår favorit! Hur najs att bo där man tycker det är najsigast? PRECIS där vi bor är det en perfekt mix mellan pittoreska, typiska Tokyo-smågator, restauranger och vintage butiker. En dröm! Vi har redan rekat många utav restaurangerna i området – några favoriter kommer i bildform nedan. OMG vad maten smakar här. Man kan liksom äta ägg och ris och det är det mest smakrika och komplexa mina smaklökar fått uppleva på 24 år. Varje kväll avslutas ungefär på samma sätt, en promenad till närmaste konbini för en sweet treat 😋

Men hur har sjukhuset varit då? Kort svar, bra! Jag börjar kl 09 och går efter ett rimligt antal operationer nån gång under eftermiddagen. Allt från kl 14-17. Under praktik är jag iklädd ROSA scrubs för att jag är kvinna och läkare (alla professioner har olika färger). Denna modell av scrub är också lite mer åtsittande i midjan (återigen pga kvinna) och byxorna som funkar jättebra för gemene japanska, blir någon slags 3/4 situation på mig (mvh 182 cm). 

Japanerna är generellt EXTREMT trevliga och artiga. Jag vet inte hur många gånger jag använt fraserna ”sumimasen” (ursäkta/förlåt) och ”arigato gozaimasu” (tack så mycket) denna vecka. Men allra mest har jag nog bockat/nickat åt allt och alla. Begynnande nackspärr?  På operation har jag mest fått observera och ibland fått saker förklarat för mig. Engelskan är hos de flesta väldigt begränsad men många försöker ändå att få ut sig någon mening i undervisningssyfte tillsammans med en handgest och då funkar det ganska bra. Igår fick jag assistera på en lång canceroperation vilket var mycket intressant och lärorikt och svettigt (assistera på op betydde i det här fallet mycket statiska drag i olika handhållna verktyg). 

Jag är så glad över att jag önskade plastikkirurgi som placering, för under utbildningen får man verkligen inte erfarenhet av vad det innebär i praktiken. Jag har lärt mig att det är allt från topp till tå och mycket variation i typ av kirurgi! Absolut en möjlighet för framtiden 🙂

Som vanligt, kommentera nedan om ni har någon fråga eller rolig tanke! 

Puss och Kram! 
Malin

Första bilden: Spegelbild på mig med en plastpåse på en pittoresk gata i Tokyo med fin street art i bakgrunden.