En kväll att minnas
Tiden flyger här. Fyra veckor på kliniken har gått och allt börjar kännas mer och mer som vardag, även om vardagen här ser helt annorlunda ut än hemma. Rutinerna satt, tempot kändes naturligt och språket flöt lättare för varje dag. Men mitt i allt det intensiva kom en kväll som bröt av på bästa möjliga sätt “Halloween”.
Redan på kliniken märktes det att amerikaner tar sina högtider på allvar. Hela kliniken var pyntad, pumpor i hörnen, ljus överallt och små dekorationer på varje behandlingsbänk. Temat i år var cowboy och hela gänget gick in för det med energi och humor. Till och med några patienter hakade på, vilket gjorde stämningen ännu bättre. Det blev mycket skratt mellan behandlingarna och stämningen var något helt annat än vad man är van vid hemifrån.
Senare under kvällen blev jag och min vän bjudna hem till vår handledare och hans fru för att fira Halloween med dem och deras grannar. Det var verkligen något utöver det vanliga. Man märkte direkt att de tar det här på allvar. De hade pyntat hela huset med pumpor, ljus, spindelnät och musik som fick hela compoundet att kännas som taget ur en amerikansk film. Det var något speciellt med att sitta där tillsammans, prata, skratta och känna att man blivit en del av något större än bara praktiken. Det var fint att få dela något som kändes så amerikanskt men ändå så familjärt. Den där känslan av att vara långt hemifrån men ändå hemma.
En av handledarens grannar föreslog spontant att ta oss på en liten tour i området. Hon hoppade in i golfcar, satte på musik och körde runt med oss genom hela compounden. Det var fullt med pynt, barn i kostymer och människor som satt ute och pratade och delade ut godis. Överallt fanns det pynt, barn i kostymer och människor som satt ute och delade ut godis. Hon stannade till vid nästan varje hus, vinkade till grannarna och presenterade oss. Alla var så öppna och välkomnande att man knappt hann andas mellan alla skratt och samtal.
Under rundturen träffade vi också en annan granne som är en av våra patienter på kliniken. Hon blev så glad att se oss utanför kliniken och började direkt berätta för sin familj vem vi var och ville att vi skulle komma in. Det blev ännu ett sånt där ögonblick där allt bara kändes väldigt äkta. Man insåg hur nära allt hänger ihop här, både på jobbet och utanför.
Skratt, musik och samtal – inga behandlingar eller journaler. Bara livet, kulturen och allt däremellan. Såna här stunder påminner en om att kultur handlar om människor, inte bara traditioner. Att bli inkluderad, att få sitta med vid bordet, att få vara en del av vardagen på riktigt. Det är inte bara ett utbyte i utbildning, det är ett utbyte i kultur och liv.
/Mohamed
(Inledande bild: Bild av handledarens hus under Halloweenkvällen. Foto av: Mohamed Kassem)
0 kommentarer