Studera utomlands

Hej allihop!🇩🇰

Ny månad och, för min del, ny kurs! I förra veckan avklarades muntliga tentamen i både oftalmologi och öron-näsa-hals. På vardera tenta fick man träffa en patient (inlagd eller på återbesök på sjukhuset) som man fick undersöka, för att sedan presentera fynden för examinator och censor som ställde följdfrågor, ungefär som på munta! Ett väldigt bra tentakoncept som liknar de kliniska situationer vi kommer ställas för i framtiden.

Efter en pluggfri helg med 18 grader och sol var det dags för starten på min kliniska placering på psykiatrikursen. Jag var rätt nervös när jag cyklade mot Frederiksberg Hospital (där jag är placerad) på måndagsmorgonen, men det visade sig att mina psyk-kursare allihopa är supertrevliga! Samtliga läkare jag har haft som handledare och föreläsare hittills är pedagogiska, välkomnande och tillmötesgående. Språket fungerar bra, åtminstone förstår jag dem, och när jag pratar långsamt tror jag att de förstår mig, i alla fall för det mesta! Något som känns väldigt speciellt på psyk är att alla läkare har sina civila kläder, även på stängda avdelningar – det enda som visar att man arbetar är larmet man har på sig.

Även om det mesta ser ut och fungerar ungefär som jag är van vid finns det en del saker som faktiskt skiljer utbildningen i Köpenhamn från i Stockholm. Tänkte att jag skulle dela med mig av en lista på några olikheter jag märkt!

1. Terminsföljd – De danska studenterna har en hel del flexibilitet i sin utbildning och kan själva välja ordning eller att byta plats på vissa terminer och t.ex. när de ska skriva sitt examensarbete. Det ger möjlighet att själv planera sin studietid men gör också att man inte läser tillsammans med sina kursare genom utbildningen, utan att klasserna blandas mycket.
2. Betygssystem – Danska läkarstudenter får betyg på varje examination och kurs, med en väldigt ologisk sjustegsskala som sträcker sig från -3 till 12 (där man emellan kan få 0, 2, 4, 7 eller 10). Annorlunda från det vi är vana vid i Sverige!
3. Lärarrelation – Min uppfattning är att vi har ett väldigt icke-hierarkiskt system i Stockholm, men här känner jag att organisationen mellan lärare och student är ännu mer platt. Kanske har det att göra med den danska rättframheten och diskussionsvilligheten, men jag upplever verkligen att man har närmare till att ifrågasätta och förhandla med sina lärare här.
4. KBU-system – Efter 12 terminers utbildning har danska läkarstudenter ett års obligatoriskt KBU, vilket ungefär motsvarar vår AT/BT. Dock behöver de inte tänka på t.ex. när ansökningar öppnar – under sista terminen får alla läkarstudenter i hela Danmark ett lottnummer och i den ordningen får man välja vilket sjukhus man ska göra sin KBU på, direkt efter examen.
5. Extrajobb – Det är extremt vanligt att läkarstudenter jobbar extra, och ofta på mer än ett ställe. Nästan alla är omvårdnadsassistenter, underläkare, assistenter på kurser/mottagningar/simuleringscenter eller jobbar med undervisning. Har pratat med några som haft så mycket som 4 extrajobb samtidigt!
6. Matlådor – Visst finns det en matsal och en kantin där man kan köpa mat, men tar man med sig mat här är det sällan en varm lunch. Rågbrödsmackor absolut, men den stora matsalen på vårt campus har 2 (!) mikrovågsugnar – jämfört med KI:s många microrum.

Sen finns det såklart väldigt många saker som är desamma: Exempelvis kursinnehåll, studentliv och -aktiviteter, hur vi lär oss, vad som verkar värderas av kursledning och praktikens upplägg liknar varandra mycket. Fler likheter än skillnader alltså!

På gensyn!

_{Första bild: Campuset Panum med Mærsk-tornet (man har väldigt trevlig utsikt från våning 15!). Foto: Petra Nord.}