Studera utomlands

Hej allesammans!

Tidigare inlägg har handlat ganska mycket om livet som utbytesstudent och mindre om den faktiska anledningen till att jag är här, nämligen att vara på sjukhuset. I det här inlägget tänkte jag gå igenom lite motgångar, men också tips och lärdomar från min tid på sjukhuset i Tromsö.

Varför du ska visa fram fötterna

Alla som någon gång har haft praktik vet också att det kan vara svårt att känna sig viktig, särskilt som läkarstudent och särskilt särskilt som läkarstudent på utbyte, tydligen. Det kan säkert variera mellan olika placeringar, men i min erfarenhet så finns det inga tydliga instruktioner kring innehållet i praktiken innan och inte heller någon som ger dig instruktionerna på plats. Du måste själv förklara vem du är och vad som förväntas baserat på lärandemålen hemifrån. Ibland kan det kännas som att man blir helt osynlig, som att ingen liksom märker att man är där. Det är nog inte lika illa som det känns, men uppenbarligen ligger det lite sanning i det hela.

I dessa situationer tycker jag att det är viktigt att se situationen från de andras perspektiv. Alla läkare i rummet på morgonmötet är på sin arbetsplats, de har sina bestämda arbetsuppgifter och vet vad de ska göra. De brinner troligen inte för sitt jobb och kommer med största sannolikhet inte fråga om att få ha dig med, men de har inget emot det heller. De är vana vid studenter och att det varje vecka kommer en ny student, det är inget märkvärdigt i deras ögon och därför fortsätter deras dag som vanligt. Då är det viktigt att komma ihåg att de har själva varit studenter en gång i tiden och kommer därför förstå situationen. Men om du är som mig så kommer du, när du väl följer med en läkare, spendera ca 80% av tiden i egna tankar medan ni går i korridorer, medan läkaren skriver journaler och skickar remisser. Du blir en observatör och 10% av det du observerar är ny kunskap och ca 10% av den kunskapen är relevant för din kommande tenta. Det känns ganska hopplöst många gånger. Av denna anledning brukade jag vara väldigt besviken på läkarprogrammets VFU under de första åren och kände ibland att jag hade valt fel väg, inte för att jag inte finner ämnet intressant utan för att jag spenderade otroligt mycket tid åt att göra ingenting.

Det som gör att utbytet ställer mer krav på att visa fram fötterna är att det inte finns några ”to do” listor för dagen och inga detaljerade krav på vad som ska göras, och du har ingen på förhand tilldelad handledare. Om du själv vill hålla i ett patientmöte och inte bara titta på så måste du även fråga om detta. Om du är som jag så blir du då frestad av att gå hem för att det är jobbigt att fråga om att få följa med på något som du redan innan vet kommer bli tråkigt och sannolikt mindre lärorikt än att gå hem och plugga till tentan. Till skillnad från hemma på sjukhuset så kommer du inte heller att få någon underskrift i slutet på dagen, det är ingen som märker om du går hem. Du har heller inga integrerande seminarier att gå på, inga träningssessioner på KTC (kliniskt tränings centrum) och inga klasskompisar att prata med under dagen. Det blir ganska omotiverande till slut. Men som tur är kan du påverka detta, genom att visa fram fötterna.

Hur man visar fram fötterna

Utbytet har gett mig en insikt som blir mer och mer tydlig och sann för varje dag jag spenderar på här, nämligen att du oftast kan välja själv vad du gör med din tid, även på praktiken och framförallt om du är på utbyte. Du kan välja att gå med på procedurer och ha egna patienter som genererar kunskap och är spännande, mot priset att du vågar fråga. Du har ett högre eget ansvar men också en högre frihet. Jag har under hittills under 6 veckor hunnit se över 30 olika operationer, träffat ett 10-tals patienter på akuten samt ett 30 tal patienter på mottagning. Alla dessa har varit lärorika och gett mig ny kunskap som jag själv anser är relavant för mig som student, och bäst av allt är att jag själv var den som valde att vara med på just dessa aktiviteter.

Jag har i bakhuvudet att även om läkarna har sitt jobb med allt vad det innebär så har jag också ett eget uppdrag, att ta till mig ny kunskap. Lika viktigt som det är för handledaren att göra sina arbetsuppgifter är det för mig att fullborda mitt uppdrag som student. Därför visar jag fram fötterna, och eftersom handledaren själv har varit student en gång i tiden så får jag oftast ett ja.